David Kornhall:
EINAR ANDERSSON, ÖGONLÄKARE OCH KONSTNÄR
Den här artikeln handlar om ett konstnärskap. Mannen bakom verket hette Einar Andersson och var ögonläkare. Verket består av teckningar i blyerts, kol och tusch, akvareller, oljemålningar, träsniderier, skeppsmodeller, keramik och prydnadsföremål i koppar, tenn och mässing, tillsammans en mycket stor produktion, tillkommen över sex eller sju decennier.
Einar Andersson var född 1901 i Göteborg. Han växte upp i enkla förhållanden men kom i gymnasium (latingymnasium med grekiska!) och tog studenten 1920, läste till läkare i Lund och specialiserade sig som oftalmolog, arbetade under några år på trettiotalet på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och
flyttade så till Halmstad, där han bodde resten av sitt liv, först som privatpraktiker, sedan som lasarettsläkare och överläkare och från 1966 som pensionär. Han dog på våren 1986.
Som ögonläkare hörde Einar Andersson till de stilla i landet såtillvida att han inte skrev någon vetenskap och sällan reste på kongresser, och bland nu aktiva oftalmologer är det antagligen ganska få som minns honom. Han var ingen systematisk tänkare, men han hade en skarp iakttagelseförmåga och ett utomordentligt minne, han var enormt beläst, mest inom humaniora men också inom vissa naturvetenskaper, han var naturälskare och han var som sagt
konstnär. För undvikande av missförstånd skall det tilläggas att han också var en hårt arbetande yrkesmänniska och uppskattad av sina patienter.
Som student eller ung läkare i Lund vann Andersson en viss berömmelse som porträttör eller karikatyrtecknare. Många av hans porträtt, stundom diaboliska, stundom vänliga eller rent av kärleksfulla, publicerades i studenttidningen Lundagård under signaturen ”7” – så kallades Andersson ofta sedan han i exercisen fått numret 707-28-21.
Annars valde Andersson mest sina motiv i naturen eller åtminstone utomhus; han tecknade och målade landskap, djur, moln, berg, båtar, hav. När han producerade sig i färg var det i början alltid i akvarell eller i slamfärger, och först i medelåldern gick han över till olja. Hans stil som landskaps- eller marinmålare var rent realistisk, fastän han vanligen inte
återgav faktiskt existerande motiv. Han hade rötter i landsbygden norr om Göteborg, och den natur som betydde mest för hans motivval var antagligen Bohusläns, men han var hemmastadd också t ex i Halland och i västra Smålands inland.
Anderssons målarstil hängde samman med hans skarpa synminne. Han visste hur ett gammalt åskmoln ser ut i kvällssol eller hur ett hav ser ut i grov sjö och motljus eller vilket mönster som linjer och ytor i en klipphäll bildar vid en viss belysning. Jag har gjort otaliga vandringar och fisketurer med Einar Andersson (han var min far), men jag såg honom aldrig ens stanna upp för att inprägla ett motiv, än mindre dra upp ett skissblock. Hemma i ateljén kunde han ändå ur minnet plocka fram allt han behövde för att skapa sina verklighetstrogna landskap och havsutsikter. Någon gång kunde färgsinnet svika honom, men aldrig sinnet för linjerna och ljusspelet.
Trots sitt bildningsintresse var Einar Andersson inte särskilt böjd för att göra långa resor, men i sextioårsåldern for han ett par tre gånger till östra Medelhavet, särskilt Grekland, och där såg han andra djur och annorlunda landskap än dem som han dittills avbildat. Särskilt de grekiska bergen fascinerade honom, och på sin ålderdom sysslade han nästan maniskt med att i olja utforska textur och skuggspel i dramatiska bergssidor.
I medelåldern började Andersson också pröva andra material och konstnärliga arbetssätt än de tvådimensionella han dittills odlat. Han gjorde en delkeramik och tillät sig då avsteg från den vanliga realismen, han hamrade och mejslade i mässing och tenn och framför allt skar han i trä, reliefer och skulpturer som han sedan målade i oljefärg. Skulpturerna var gärna
realistiska och högst uttrycksfulla fågelporträtt. Bland relieferna finns det magistrala människogestalter men också naturbilder där den vanliga zoologiska och botaniska exaktheten kombinerats med en dekorativ förtätning av motivet som kan göra upplevelsen ännu starkare än inför de flesta av hans målerier.
Einar Anderssons arbeten finns nu spridda hos hans efterlevande och hans släktingar och vänner och på hans gamla arbetsplatser. Andersson sålde aldrig någonting och var inte angelägen om någon stor publik. Så här efter hans död har det ändå känts motiverat att inför nutida oftalmologer
presentera en särpräglad kollegas livsverk vid sidan av yrket.
Efterskrift december 2005: I mitten av artikeln säger jag att min far som landskapsmålare vanligen inte återgav faktiskt existerande motiv. Det vill jag inte riktigt stå för nu. Att han kunde skapa maximalt naturtrogna landskap ur fantasin står fast, men jag känner också igen motiven i många av hans landskap, och andra är kanske tagna ur verkligheten utan att jag känner igen dem. Einar Anderssons skarpa synminne gjorde att han kunde korrekt återge ett motiv utan att ha det framför sig och utan stöd av foton ellerskisser. DK