INGRID OCH EINAR ANDERSSONS SLÄKTALBUM

Mina föräldrar INGRID, född HOLM, och EINAR ANDERSSON gifte sig 1927. Einar var född 1901 och dog 1986. Ingrid är född 1906 och lever ännu, ehuru mycket skröplig. De båda träffades i Göteborg. Einar var född av bohuslänska föräldrar som flyttat in till staden några år före hans födelse. Ingrids föräldrar var båda skåningar som flyttade till Göteborg när Ingrid var liten. Einar blev ögonläkare. Ingrid förblev s k hemmafru. De bodde till 1934 i Lund, så till 1939 i Göteborg och sedan i Halmstad.

Einar och Ingrid fick tre barn: jag DAVID, född 1928, SVEN, född 1931, och MARGARETA, född 1938, död 2000. Ca 1942 tog vi barn namnet KORNHALL.

Någon gång i sin krafts dagar, ovisst när, kanske successivt (i varje fall är en del tillkommande dödsår inskrivna i efterhand), gjorde Ingrid upp ett fotografialbum över sin släkt och Einars släkt, med handskrivna rikliga personuppgifter. Informationen om Einars släktingar har hon förstås från honom. Delvis har hon i albumet skrivit av text författad av Einar. Hans släkt kommer sist i albumet och är i jämförelse med Ingrids knapphändigt behandlad, vilket säkert mest beror på att Ingrid hade mer material att tillgå för sina egna anförvanters del. Einars föräldrar och släktingar var proletärer eller enkelt bondfolk som lämnat mindre information efter sig än Ingrids borgerliga släkt.

Albumet hamnade småningom i min ägo. Sommaren 2003 fick Ingrids brorson Olle Holm se albumet och erbjöd sig att kopiera det på CD-skiva. Det gjorde han med den äran. Sedan har jag skrivit dels denna översiktliga presentation av de båda släkterna sådana de framträder i albumet, dels en innehållsförteckning till CD-skivans många bilder (=sidor eller uppslag i albumet). Mina bidrag har så av min sonson Aron Kornhall lagts in i CD-skivans början, varefter en ny upplaga av skivan har framställts av honom.

Tanken bakom min presentation av släkterna är att den som sitter med skivan i datorn och klickar sig fram kan ha nytta av att ha min text och kanske också innehållsförteckningen utskrivna bredvid sig. Det är inte så helt enkelt att hålla överblick av materialet. Den som vill söka bild på och mer information om någon bestämd person får gå via innehållsförteckningen på skivan och klicka sig fram till rätt bild.

Eftersom albumets textmaterial till Ingrids släkt är förhållandevis rikt kan min motsvarande text ses som ett koncentrat, dock interfolierat med diverse egna minnen och synpunkter, som markeras med mindre stilgrad. Eftersom albumets material till Einars släkt är långt mindre rikt har min text där blivit mera av en parafras, utökad inte bara med personliga minnen och synpunkter utan också med namn och rent sakliga personupplysningar som jag tagit ur mitt eget vetande eller inhämtat från den i skrivande stund enda levande av Einars generation, alltså hans yngsta syster, kallad Pydan.

Ingrids släkt på fädernet

Stamfar för släkten Holm, eller åtminstone den som först bar namnet, är skolläraren PER HOLM i Linneryd i Småland, född 1801, död 1881. Hans gravsten står, eller stod ännu för några år sedan, kvar i gräset vid Linneryds kyrka. Med sin hustru EVA hade han bland andra sonen JOHANNES (1836—1907). Denne Johannes blev liksom fadern skollärare, närmare bestämt i Höganäs i nordvästra Skåne. Han gifte sig dock med en flicka från den småländska hembygden, JENNY (1843—1916), dotter till fanjunkaren CARL MAGNUS CARLSSON.

Johannes Holm var sträng. Sista gången jag talade med hans son Pelle Holm (se nedan) var någon gång på 1970-talet. Samtalet kom att beröra Johannes och dennes karaktär. Pelle sa att fadern ändrade sig, blev snällare med åren. Jag sa någonting om att det ju var väl att det var åt det hållet han ändrade sig. Pelle: "Ja, åt det andra hållet fanns det ingen plats."

Johannes och Jenny fick åtta barn, nämligen först det berömda sjutalet från A till Ö, med fyra namn per individ, och så ovanpå det en åttonde telning.
Närmare bestämt:

ALBIN Bertrand Carl David (1865—1935), Ingrids far, min morfar. Mera om honom senare.

EVELYN Femi Gotton Henrietta, död som späd.

IMRI Johan Knut Lamuel (1870—1915), lärare i Göteborg, gift med MARY Ericsson (1869—?). Imri och Mary Holm hade tre barn, som alltså var Ingrids kusiner: PER-IVAR, HOLMFRID (flicka!) och CARL-ERIK (födda 1901 resp 1903 resp 1906, alla förstås nu döda, dödsåren känner jag inte), alla lärare. De två männen var gifta och hade barn. Holmfrid kallades inom släkten alltid IPPA eller IPPAN.

Ippan var, trots åldersskillnden på två och ett halvt år, en viktig lekkamrat för Ingrid. Hon förekom sedan mycket i mitt barndomshem. Hon var syrlig, ibland deprimerad, men aldrig elak. Hon förblev ogift men sammanbodde på gamla dar med sin kusin Stig, Ingrids bror (se nedan).

Maria Nanna Ottilia PERSIS (född 1872, död som den näst sista i syskonskaran, alltså före Pelle). Namnet Persis valde fadern sedan det visat sig att det barn som skulle burit sin farfars namn var av det andra könet. Ogift, bosatt i Säter.

Qvintus RURIK Sten Ture (1877—1947), en lärd herre, doktor i två fakulteter, föreståndare för August Abrahamssons stiftelse på Nääs nära Floda i Västergötland, gift tre gånger men barnlös. En viktig person för sina syskonbarn. Rektorsbostaden Björkenääs vid sjön Sävelången fungerade litet som en släktgård, och även jag var med där åtskilliga gånger.

UNO Vitus Xerif Yngvar, död som späd.

Zebi ÅRHILD Ädla Ödevi (1883—1952), gift PIRA, bosatt i Tranås, barnlös.

PER Uno Gustaf Valentin (1888—1980), alltid kallad PELLE, redan omnämnd ett par gånger. Språkvetenskapsman, redaktör vid och småningom chef för Svenska Akademiens ordboksredaktion i Lund, allmänt känd som författare till "Bevingade ord". Gift med ANNA Tullberg (1888—1969). Pelle och Anna Holm hade fyra barn: ULLA, född 1914, BO, född 1916, ÅKE, född 1920, och JENNY, född 1924. Alla är nu döda. De tre första var gifta och fick barn. Jenny förblev ogift och barnlös.

Såsom akademiskt verksam inom disciplinen nordiska språk var jag i Lund icke blott Pelle Holms yngre släkting utan också hans ämneskollega. Jag besökte då och då hans och Annas hem på Olshögsvägen 10. Efter Annas död sköttes Pelle därstädes av trotjänarinnan Helga Gråberg, som med man och liten son bodde kvar i huset sedan Pelle överförts till Ribbingska sjukhemmet och sedan han dött. Min familjs förhållande till Pelle var alltid gott, men han tillskansde sig genom vad som sades vara otillbörlig påverkan arvet efter barnlösa syskon, av vilka särskilt Århild (väl genom sitt gifte) tycks ha varit förmögen. Albins och Imris efterkommande blev alltså utan, vilket vållade förklarlig förbittring.

Ingrids släkt på mödernet

I Lund, på Biskopsgatan, bodde MARTIN GABRIEL ROSENIUS (1825—1901), professor i någon teologisk disciplin. Han var gift tre gånger, första gången med MARTINA, född Wennerberg. Dessa två fick fem barn:

HILDUR, kallad GIGGI, född 1863, död troligen 1938, småningom bosatt i Alingsås, ogift.

PAUL (uttalades såvitt jag minns alltid PÅL) (1865—1957), tillhörde studentradikalerna i Lund och kretsen kring Bengt Lidforss, sedan läkare i Malmö, känd som ornitolog, särskilt skicklig som fågelfotograf med den tidens utrustning. Gift med NANNA, född Pyk. Pål och Nanna Rosenius hade två barn: BENGT, död i unga år, och KARIN, gift i England och med barn där. Alla fyra ligger dock begravda på Brunnby kyrkogård på Kullahalvön.

Min son Björn hann vid ca tre års ålder träffa Pål i dennes och Nannas lägenhet i det Nessims-Werupska huset på hörnet av Drottningtorget och Östergatan i Malmö. Pål var då nittio år men tillräckligt bibehållen för att de båda skulle kunna kommunicera.

OLGA (1869—1916), Ingrids mor, min mormor. Mera om henne i nästa avsnitt.

ANNA (1877—1934), småningom missionär i Kina, där gift med en svensk-amerikansk missionär vid namn Carl SPIRA. Två barn, STINA och BOJAN, som alltså var Ingrids kusiner. Båda gifta i USA, med barn.

MINNA (1879—1970), lärarinna men endast av och till arbetande, nervklen. Ogift. Bosatt i Alingsås (jfr GIGGI ovan).

Minna förekom då och då som gäst i mitt barndomshem, bl a på Hästespring i Fjärås, Nordhalland, och i Hallanäs i Femsjö, västra Småland. Hon var bigott religiös på ett självbelåtet sätt. På Hästespring, som låg isolerat, satte mamma Ingrid en gång mig och Sven, då båda små, till att rödstryka uthusgaveln. För enkelhets skull klädde hon av oss nakna. Minna kom ut, vände fylld av fasa i dörren och uppsökte mamma: "Inne lilla, du måste tänka på den oskyldiga lantbefolkningen!"

Ingrids föräldrar och syskon

Albin Holm och Olga Rosenius gifte sig 1894 och fick tre barn: MÄRTA (1895—1929), STIG (1902—1983) och INGRID (stundom kallad INNE), född 1906, min mor.

ALBIN var som framgått barnfödd i Höganäs. Han gick i lärdomsskola i Helsingborg och studerade teologi och angränsande humanistiska ämnen i Lund, tjänstgjorde som präst först i Skåne, från 1897 som kyrkoherde i Svalöv, men tillträdde 1908 kyrkoherdetjänsten i Annedals församling i Göteborg. Han hann uppleva sin 70-årsdag i juni 1935 men dog kort därefter i Mölle på Kullahalvön, alltså i hembygden, dit han bett att få bli förd.

OLGA växte som framgått upp i Lund. Hon gick på lärarinneseminarium i Stockholm men utövade som gift bara sporadiskt yrket. Hon dog i Göteborg redan 1916.

De första åren efter flyttningen till Göteborg bodde Albin och Olga ett stycke ner på Linnégatan, men 1913 flyttade de till det stora huset (nr 4) vid Linnéplatsen, där Albin sedan förblev. Huset är nu rivet och ersatt av ett annat, ännu större bostadshus.

Jag var som framgått sju år när min morfar Albin dog. Jag träffade honom i den stora lägenheten på Linnéplatsen, där jag brukade sitta i fönstret till hans expedition och titta på spårvagnarna som ständigt gick förbi därnedanför. Han kom också och hälsade på oss i Lund, där vi bodde till 1934, och i Barsebäck, där vi bodde ett par tre somrar alldeles intill det nuvarande kärnkraftverket. Han försökte i all stillsamhet ge mig och Sven en rudimentär kristlig uppfostran, läste aftonbön med oss och en psalm om morgonen. Jag minns honom som en mycket god man. Hans dotter Ingrid älskade honom mycket och gör så ännu i dag och talar ständigt om honom när man nu besöker henne på hennes yttersta ålderdom.

Min mormor Olga dog som framgått tolv år innan jag föddes. Jag känner henne genom vad mamma Ingrid har berättat och inte minst genom en mycket omfattande serie brev, ställda till hennes väninna sedan barndomen Elisabeth Hjelmqvist (ofta kallad Lalla) i Lund och förvarade i Bengt Hjelmqvists arkiv på Åry i Småland. Det första brevet är skrivet kort före Olgas konfirmation och det sista ett par eller några månader före hennes död. Vad mamma Ingrid sagt om om modern har alltid varit kompromisslöst negativt och handlat om främlingskap och känslokyla. Breven jävar inte Ingrids omdömen. Det verkar som om Olgas känsloliv sugits upp av en bigott religiositet. Den faktiska rollen som mor åt Ingrid utövades i stället av Titti, som nu skall presenteras.

MATILDA MALMQVIST, alltid kallad TITTI (1874—1950), var född och uppväxt i Skåne, inte långt från Lund, och talade hela livet sin barndoms språk. Hon kom 1894 till familjen Holm och förblev dess trotjänarinna till Albins död 1935. Hon bodde sedan i en liten lägenhet i Annedal i Göteborg och på slutet på olika äldreboenden.

Titti arbetade ständigt. Man kan på sätt och vis säga att hennes själsliv var trivialt, men hon hade det viktigaste: värme och omtanke. Hon var en betydelsefull person i min barndom och vistades efter Albins död mycket hos vår familj eller hos Stigs. En period ca 1937 gick jag och min vän Bengt Ljungström en gång i veckan från folkskoleseminariet på Övre Husargatan, i vars övningsskola vi gick, till Titti i Annedal på frukostrasten och fick mat. In på 40-talet började demensen sätta in, och Tittis liv blev bekymmersamt för henne själv och Ingrid och Stig.

I albumet förekommer också LINNÉA, ett extra hembiträde i det holmska hemmet.

MÄRTA (1895—1929), Albins och Olgas äldsta barn och Ingrids storasyster, tog studenten 1916 (samma vår som hennes mor dog), studerade teologi i Lund, arbetade en tid som lärarinna, gifte sig 1926 med den danske prästen AAGE MARTENSEN-LARSEN (1895—1977) och bodde i Roskilde. Födde 1929 dottern OLGA, dog tre veckor senare i blodpropp. Aage gifte 1931 om sig med MIMMI LUNDÉN, från Göteborg, en väninna till Märta. Hon blev Olgas mor under uppväxten men dog redan 1947.

OLGA junior är således min kusin och i stort sett jämnårig med mig. Hon växte upp i Danmark. Hon utbildade sig till handelskorrespondent och läste bl a spanska. Gifte sig 1954 med VIGGO PETERSEN, född 1928. De båda arbetade några år i Peru och flyttade så tillbaka till Danmark och bor nu i Svendborg på Fyn. De fick tre barn: KNUD AAGE, nu död, samt KIRSTEN och ERIK, båda gifta och med barn.

Olga och jag besökte varandras hem periodvis under uppväxten (med avbrott för andra världskriget), och det är hennes förtjänst att jag fortfarande så bra förstår talad danska. I januari i år bevistade Stina och jag Olgas glada 75-årskalas.

STIG (1902—1983), Albins och Olgas mellanbarn och Ingrids bror, var studentkamrat med Einar. Tidigt känd som Sveriges förste värnpliktsvägrare. Ögonläkare, tjänstgjorde 1933—35 vid Albert Schweitzers sjukhus i Lambarene i Kongo och senare vid svenska ambulansen i finska vinterkriget. Hade privatpraktik och bostad vid Vasagatan i Göteborg. Engagerade sig brett i tidens samhällsdebatt, särskilt i frågan om mänsklighetens materiella försörjning. Gift med EMMA, född Trollberg, (1898—1968).

Jag hade ofta med Stig att göra. Han var intellektuellt oerhört vital, läste, skrev, diskuterade. Han uttryckte sig ofta bombastiskt. Hans storasyster Märta tycks ha accepterat den kristna tro hon var uppfostrad i, hans lillasyster Ingrid förblev oberörd (både pga eget temperament och, antar jag, fader Albins kloka saktmod) medan Stig brottades med tron, engagerad och oppositionell.

Stig och Emma fick tre barn, som alltså är (var) mina kusiner:

OLLE, född 1932, ögonläkare i Malmö och Lund, bosatt i Lund, gift med MAUD, född 1932. Olle och Maud har tre barn: CECILIA (junior), ANDERS och MARIA, de två förstnämnda i sin tur med barn.

Med Olle har jag haft en givande kontakt hela livet. Han var som barn tidvis gäst på våra sommarställen och som vuxna bodde vi ju i samma stad. Han har ärvt faderns livliga intellekt och något av dennes sätt att tala, men kombinerar detta med gemyt. När jag eller min f d hustru Maj-Britt haft ögonbesvär har han engagerat sig kraftfullt. Nyligen har vi per mejl haft en diskussion om våra respektive fäder som av mig upplevts som befriande. Olle har som jag sagt spelat en avgörande roll vid tillkomsten av denna CD-version av släktalbumet.

CECILIA, född 1937, död 1946 i urinförgiftning vållad av njurinflammation, en katastrof som länge satte sin prägel på familjen och särskilt på Stig.

MÅRTEN (1938—2002), ögonläkare, längsta tiden i Umeå, en tid privatpraktiserande starroperatör i Göteborg, gift första gången med ELISABETH, andra gången med EVA-LIS. I första äktenskapet två barn, CHRISTINA och NILS-OLA.

Mårten bodde hos oss i Halmstad en kort period efter Cecilias död. Jag minns honom som ett livligt och temperamentsfullt barn. Han var som liten också en eller ett par perioder på vårt sommarställe Hallanäs i Femsjö i Småland och tillgodogjorde sig intensivt glädjeämnena där. På senare år har jag varit med om ett par besök hos Mårten och Eva-Lis i Göteborg. De var båda gästfria, glada, öppna.

Albin, Olga senior, Titti, Emma, Stig och de båda sistnämndas dotter Cecilia har en gemensam grav på Västra kyrkogården i Göteborg.

Einars släkt på fädernet

Hela Einars kända släkt härstammade från södra hälften av Bohuslän.

Under förra hälften av 1800-talet bodde i Jörlanda en torpare som hette ANDREAS. Hans ställe hette (enligt Ingrids avskrift av Einars text) "Röva", vilket väl måste ha varit ett öknamn, bestämd form av det välkända "röv" femininum, med öppet ö-ljud och betydelsen 'stjärt'. Andreas hade en son som hette ANDERS ANDERSSON (1843—1908), gift med ANNARIKA (1844—1888). Dessa två bodde tydligen i Ucklum. De hade tre barn:

ALMA
ALFRED (1874—1930), Einars far, min farfar
BERNHARD

Alfred var det mellersta barnet. Troligen var det Alma som var äldst och Bernhard som var yngst. Båda dessa hade också barn, som alltså var Einars kusiner.

Einars släkt på mödernet

Under förra hälften av 1800-talet bodde i Solberga en bonde som tydligen också hette ANDERS ANDERSSON. Han var gift med ANNA KRISTINA, som enligt Einars text var "mindre duktig i arbete men moder till 15 barn". En av dessa femton var OLEANDER (1848—1925), Einars morfar.

Einar talade ofta och alltid mycket vackert om "morfarn" och säger i albumet: "Han var en sällsynt god människa och därtill glad, tilltagsen och lättillgänglig. Jag älskade honom mycket." När jag i mitten av 1990-talet hade mitt sista längre samtal med Einars yngre bor Harry (se nedan) hade denne till min stora förvåning helt andra saker att säga: "Morfarn var en skitstövel", och så berättade han hur han som liten ett par gånger blev gement behandlad av sin morfar.

I slutet av 1700-talet bodde tydligen i Ucklum en bonde som hette JAKOB. Han hade sonen PETTER (1797—1866), bonde i Björkekärr i Jörlanda, gift med REGINA ANDERSDOTTER (1811—1874) från Solberga. Bland Petters och Reginas barn var CHARLOTTA (1850—1933), Einars mormor.

Om mormodern säger Einar i albumet: "Hon var 'inte snäll' men säkerligen begåvad." De negativa omdömena är samstämmiga i det jag hört från Einar och hans syskon. Einar berättade en gång att han som liten låg tillsammans med sin morfar på en säng och vilade. Mormodern gick förbi och sa någonting elakt. När hon gått frågade Einar: "Hur kunne I gifta er me henne?" Morfarn svarade saktmodigt: "Ho va dokti te arbeta." Men inte heller detta beröm lär hon ha varit värd. — Min son Björn äger en liten bemålad kista, en bevarad ägodel som hans farfars mormor tydligen fick vid ett års ålder. Där står med snirklade bokstäver "Sia Latta Pettersdoter 1851". Målaren har haft besvär med namnet Charlotta, han har stavat sje-ljudet i början efter bästa förstånd och kanske tänkt sig ett å efter L-et men inte fått till ringen.

Oleander Andersson och Charlotta Pettersdotter, Einars morfar och mormor, bodde på gården Vena Västergård i Kungälvs Ytterby. Vi sa alltid Vena, men gården kallades ibland Nybonns. Kanske kom det namnet med Oleanders tillträde. Hur han fick gården vet jag inte, men han var ju ny bonde såtillvida att han inte var uppfödd där.

Gården var ett av Einars känslomässiga rotfästen i barndomen. Det var ju inte så långt mellan hemmet i Göteborg och moderns barndomshem. Också jag besökte regelbundet Vena så länge det var i släktens ägo (då skött av Einars moster Hulda och drängen Oskar, se nedan), och även min yngre son Martin hann uppleva det. Min bror Sven vistades som barn periodvis på somrarna i Vena. Gården har nu gått ur släkten men ligger där den låg, någorlunda sig lik. I ett hus ett par hundra meter därifrån, byggt redan när jag var barn, bor ättlingar till Oleanders och Charlottas son Aron (se nedan).

Oleander och Charlotta fick sex barn:

JULIA, ogift, dog ganska tidigt.

BETHY (1877—1958), Einars mor, min farmor. (Stavningen av namnet måste bero på att man visste att det är en kortform av Elisabeth.)

EVA, ogift, bodde i Göteborg, försörjde sig på att tvätta och stryka åt folk.

ARON, gift och med barn. Han och hustrun TEKLA hade en tid affär i det nytillkomna huset på gården, se ovan.

ANNA, gift någonstans i Värmland, barnlös.

HULDA, ogift, tog över gården och skötte den med hjälp av den epileptiske och något på alkohol begivne men snälle drängen OSKAR.

Dessa sex, eller några av dem, tog sig efternamnet Oleander, alltså faderns förnamn.

Einars föräldrar och syskon

Alfred Andersson och Bethy Andersson eller Oleandersdotter eller Oleander träffades någon gång under 1890-talet som dräng och piga på en gård på Hisingen. De gifte sig 1896 och flyttade till Göteborg. Alfred blev småningom förman på ett åkeri. De fick sju barn:

VENDELA (1900—2000, hann fylla 100), folkskollärarinna i Göteborg.

EINAR (1901—1986), min far, ögonläkare, från 1939 i Halmstad, först några år som privatpraktiserande, sedan som överläkare på lasarettet.

HEDVIG (1904—1981), avdelningssköterska på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

HARRY (1907—1997), kamrer på Glimstedts advokatbyrå i Göteborg.

DAGMAR (1909—1975), försäkringstjänsteman på Svea-Nornan i Göteborg.

VALBORG (1913—2002), sjuksköterska på Sahlgrenska, senare administratör inom sjukvårdsplaneringen i Göteborg.

INGRID (född 1915), kallad PYDAN, ögonläkare, den längsta tiden som privatpraktiserande i Halmstad. Återvände som pensionär till Göteborg.

(Mellan Dagmar och Valborg föddes desssutom en pojke som dog som späd.)

Som nyinflyttade och småningom småbarnsföräldrar i Göteborg var Alfred och Bethy mycket fattiga. Fastän Einar småningom gick på läroverk och tog studenten var hemmet proletärt. Bethy sa en gång som gammal om den första tiden i Göteborg: "Vi var så fattia så fattia så de kan ingen tro. Men vi vesste't inte!" Denna omedvetenhet berodde förstås dels på de tvås uppväxt i små förhållanden, dels på att religionen, som alltid var närvarande i Bethys sinne, föreskrev att man skulle vara nöjd med sin lott. Hon berättade att när hon fått ett par barn och skulle gå ut och handla så tog hon ett barn på var arm, men när hon skulle hemåt och hade torgkassen också var hon tvungen att sätta det äldsta barnet, alltså Vendela, på en parkbänk och gå hem med Einar och kassen och sedan gå tillbaka och hämta Vendela.

Det åkeri där Alfred småningom blev förman hette Sleipner efter guden Odens åttafotade häst. Det hade sina lokaler på Västra Skansgatan 10 i stadsdelen Haga, och åtminstone gatuhuset på adressen är ännu bevarat och bär en plakett som minne av vad som varit. Familjen bodde länge på adressen, en trappa upp.

Alfred blev sjuk och försvann successivt från familjens horisont. Bethy, min farmor, var gladlynt, varm och kärleksfull men också barnslig och knappast rustad för den svåra situationen. Men hos äldsta dottern Vendela fanns kapaciteten, och hon tog ansvar för modern och de många småsyskonen. Hon utbildade sig till folkskollärarinna och fick lysande betyg, och jag har fått veta från annat håll att hon var beundrad bland studiekamraterna både för sina prestationer och sin personlighet. Hon fick genast arbete i Göteborg, och familjen fick en ekonomisk grundtrygghet.

De sju syskonen i familjen var ganska olika personligheter, men alla var begåvade, och fastän hemmet från början var fattigt kom de alla ut i yrken där deras förmåga kunde komma till sin rätt. Einar var den ende som gifte sig och fick barn. Farmor Bethy och de ogifta syskonen sammanbodde i olika kombinationer.

Min farmor, mina fastrar och min farbror var alla människor som betydde oerhört mycket för mig både i min barndom och den första delen av mitt vuxna liv. I skrivande stund (april 2004) lever bara den yngsta av dem, alltså Ingrid, kallad Pydan.

Familjen Andersson (utom Einar) har sin grav på Östra kyrkogården i Göteborg.

Till fotoalbumet